Just nu ligger jag vaken och märker hur mina tankar går på högvarv; hur mycket jag än försöker att andas och slappna av, så får jag ingen ro. Under ytan vilar en konstant stress som väntar på att förstöra mig, och det förflutna hemsöker mig, obestämd tid på dygnet. Därför önskar jag att jag kunde säga att det blivit lättare med åren, men det vore en lögn.
Det här kommer nog aldrig kännas lätt för mig, men jag är fortfarande tacksam för att det finns folk som lyssnar och försöker att förstå mig. Men just nu känner jag mig både vilsen i mig själv och mina tankar.
Skrivet av Sofia.
Andra sidan murarna 