Jag minns hur vi växte upp och jagade varandra mellan höghusen samtidigt som vi skrattade och log. Jag minns lukten av matos i trappuppgångarna.
Och jag minns mammorna som skrek ifrån fönstren att det var mat för full hals.

Det jag ser nu är hur de flesta av mina vänner springer runt med vapen i händerna, har skyddsvästar i garderoberna och kokain i sin lilla väska runt halsen. Jag ser att mina vänner skjuter mina vänner och jag ser hur hoppet och empatin sakta har försvunnit desto mer kokain som dras på tallriken eller på toalettstolen inne på nattklubben.
Jag ser hur segregeringen har ökat och jag ser hur media vill lyfta upp VÄSTETORT som ett extra socialt utsatt område, trots att det enligt statistik är mer brott i Vasastan än i Rinkeby enligt undersökningen från BRÅ år 2016.
Alla dessa dagar när vi spelade fotboll på gården och alla mysiga grillkvällar är borta och kvar är endast ”heder” och ”para i sinnet”.

För vad?
För att ännu en mamma ska gråta?
För att du ska kunna slå dig för bröstet för att du dödat en människa?
Eller för att kunna påstå att du inte tagit skit?
Jag har sett vänner bli skjutna på väldigt väldigt nära håll och man är inte så tuff som man tror när kulorna viner runt ens huvud, man är jävligt rädd och man mår jävligt dåligt efteråt.
Jag har så många vänner som har dött de senaste åren att jag bokstavligen tappat räkningen, i år är det redan 2 stycken.
Lägg ner era vapen, om inte för eran skull så för era föräldrar. Hjälp mig och många andra att lyfta upp förorterna.
Hjälp mig att lyfta talangerna vi har.
Och hjälp mig anordna dem mysiga grillkvällarna igen.💕

Text: Fa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s