Mitt brev till Stockholms förorter

Jag minns hur vi växte upp och jagade varandra mellan höghusen samtidigt som vi skrattade och log. Jag minns lukten av matos i trappuppgångarna.
Och jag minns mammorna som skrek ifrån fönstren att det var mat för full hals.

Det jag ser nu är hur de flesta av mina vänner springer runt med vapen i händerna, har skyddsvästar i garderoberna och kokain i sin lilla väska runt halsen. Jag ser att mina vänner skjuter mina vänner och jag ser hur hoppet och empatin sakta har försvunnit desto mer kokain som dras på tallriken eller på toalettstolen inne på nattklubben.
Jag ser hur segregeringen har ökat och jag ser hur media vill lyfta upp VÄSTETORT som ett extra socialt utsatt område, trots att det enligt statistik är mer brott i Vasastan än i Rinkeby enligt undersökningen från BRÅ år 2016.
Alla dessa dagar när vi spelade fotboll på gården och alla mysiga grillkvällar är borta och kvar är endast ”heder” och ”para i sinnet”.

För vad?
För att ännu en mamma ska gråta?
För att du ska kunna slå dig för bröstet för att du dödat en människa?
Eller för att kunna påstå att du inte tagit skit?
Jag har sett vänner bli skjutna på väldigt väldigt nära håll och man är inte så tuff som man tror när kulorna viner runt ens huvud, man är jävligt rädd och man mår jävligt dåligt efteråt.
Jag har så många vänner som har dött de senaste åren att jag bokstavligen tappat räkningen, i år är det redan 2 stycken.
Lägg ner era vapen, om inte för eran skull så för era föräldrar. Hjälp mig och många andra att lyfta upp förorterna.
Hjälp mig att lyfta talangerna vi har.
Och hjälp mig anordna dem mysiga grillkvällarna igen.💕

Text: Fa

När började alla lögner?

 

Jag ser ett evigt mönster, likt sprickor i en fasad. Hur lätt vi skjuter upp saker och hittar ursäkter. Men vad väntar vi på? Vad flyr vi egentligen från? Kan vi inte gå tillbaka till början när allt var så lätt? Då sanningen var likt syre. Något vi livnärde på för att klara av vardagen. När började alla lögner? När började vår fasad att fallera? Det har hunnit gå så långt att mosaiken verkar spegla vår helhet. Tänk om kaoset är en del av oss. Det som håller oss samman och tejpar ihop det som brustit. Likt tornados som emellanåt försöker göra det hemtrevligt i stormens öga.

Text: Sofia

Om du någon gång skulle få ett brev så skulle du få det här.

Detta är till min pappa. Om du någon gång skulle få ett brev så skulle du få det här.

Om du bara visste vad du har missat. Vi lever fritt nu, vi skapar vår egen framtid och gör roliga saker tillsammans. Vi tar hand om varandra och respekterar varann. Så, är du ensam är det något du får leva med, kanske resten av ditt liv. Det hänger på oss. För vi bestämmer över våra liv nu, inte du. Vi kan inte tänka på dig längre. Vi har ingen skuld att ta på oss. Vi kan inte skylla på mamma att hon inte lyssnade tillräckligt noga, att hon inte gjorde exakt som du ville. För när hon gjorde det så fanns det alltid något annat fel som du hittade på. Något hon fick ta skit för.

Medan du var ute och gjorde vad du nu än höll på med, satt vi hemma och var livrädda att mamma skulle dö. Jag var livrädd. Att stanna kvar. Dina barn och kvinnan du slog, vilket hon inte förtjänade.

Din familj gick ut genom dörren, dörren där det hände sjuka saker bakom. Saker du inte kunde stå för eller erkänna att det var fel. Den dörren gick vi ut genom och kom aldrig tillbaka.

Dörren som du en gång slog igen och vi inte fick komma in, fast det var kallt och vi satt nere i en källare. Vi vågade inte heller komma hem för där stod du och skulle slå till när som helst. Vem gör ens så?

Jag bryr mig inte så mycket längre om det som har hänt, för det är i det förgångna. Jag strävar bara att få min framtid så bra som möjligt. För mig och min familj. För min egen lilla familj jag någon gång ska skaffa. Men jag vill helst inte ha något med dig att göra.

Vi blev skadade för livet. Vi fick svårt att lita på människor. Jag är väldigt känslig som person och väldigt empatisk. Under denna resa har jag tänkt att det du gjort beror på att du själv har varit med om något. Du har en ryggsäck likaväl som jag. Men jag kan fortfarande inte förstå varför och hur man kan skada någon, även om man har haft det tufft.

Jag säger inte att jag förlåter dig. Jag säger inte heller att jag kan släppa in dig i mitt liv och låtsas som ingenting har hänt. Risken är att det kan hända igen. Jag hoppas att du har förändrats, att du har ett bättre liv och att du tar hand om dem du har i ditt liv. Att vi en dag kanske kan ses, men den dagen är väldigt långt ifrån mig. Jag vill inte göra något för din skull, vi måste tänka på oss själva. Det är lika jobbigt om inte ännu jobbigare. Jag hade önskat ha en pappa som man kunde prata med. Men jag har i alla fall insett under denna resa att det inte är mitt fel.

Det gör ont i mig, för jag tror inte att du förstår hur vi känner oss. Att du kanske inte tror att något du sa, något du gjorde var fel. Men sedan den dagen vi försvann ur ditt liv så har det hänt en hel del.

Vår mamma som var helt förstörd har idag blivit starkare, har börjat träna och har ett jobb. Något som hon inte gjorde när hon levde med dig. Dina barn, vissa går i skola, vissa har tagit studenten. Men eftersom du inte är här så ser du inte allt.

Några har börjat jobba och vi har fått uppleva alla möjliga känslor. Inte bara sorg och rädsla, som var de vanligaste känslorna vi hade i det förflutna. Vi har fått känna trygghet och kärlek. Vi har utvecklats som personer. Några har haft det lite tufft i skolan men de kämpar så hårt det bara går.

Men vi kämpar allihopa med en sak: framtiden. Vi tar en dag i taget. Vi känner oss friare nu och vågar uttrycka oss. Vi vågar lita på människor, vi vågar göra saker, utmana oss själva. Vi har varandra. Vi har vår mamma kvar.

Om vi hade varit kvar med dig, så hade nog inte mamma funnits och vi barn hade inte kunnat ens drömma om en trygg framtid.

Förlåt att det är hårda ord, men det är inte vårat fel.

Text: Anna

Att lappa ihop familjerelationer på Gröna Lund

 

Jag är en kille som är uppväxt i ett dysfunktionellt hem och har pga det suttit inlåst hela min ungdom, eller ja, 7 år av den iallafall. Jag har 5 syskon som jag inte känner pga dessa omständigheter. Min lillebror, som jag nu har börjat träffa igen, har också suttit på olika ungdomsanstalter fast inte lika länge. Relationen till min lillebror kan jag tycka är både jobbig och svår just nu, dels för att jag vill skydda honom från allt ont och för att jag helt plötsligt har någon med samma kött och blod som jag att tänka på. Att vara en förebild är inte alltid det enklaste och speciellt inte för mig då det är min lillebror jag måste vara det för.

Vi går på ett ställe som heter Bufff (Barn och ungdom med förälder eller familjemedlem i fängelse). Där sitter vi oftast och pratar både enskilt med personalen men även tillsammans. Jag brukar titta på min lillebror när vi sitter vid deras köksbord och frågan jag alltid ställer mig är vad fan jag har gjort alla år? Jag har kastar bort 7 år av mitt liv på absolut ingenting när jag istället hade kunnat försöka rädda mina relationer till mina familjemedlemmar.

På Bufff känner jag mig trygg att öppna upp mig och visa sorgen, rädslan och okunskapen jag har om just relationerna till familjen. Det som känns absolut bäst är att allting som vi pratar om stannar där och att jag stegvis vågar släppa in min lillebror allt mer i mitt liv.

Idag ska vi till Grönan med Bufff och 125 andra som också är med eller har varit med om liknande saker som jag o min brorsa. Jag är jättenervös nu när jag sitter på tunnelbanan på väg in. Det är första gången som jag kommer att umgås med min lillebror en hel dag.

……

Nu skriver jag 2 veckor senare efter vårt Gröna Lund besök och reflekterar över hur dagen var. Dagen jag och min lillebror hade på Gröna Lund var fantastisk. Vi åt glass, åkte karuseller och jag fick för första gången någonsin se hur lugnet infann sig i min brors ögon. När vi gick runt där bland alla människor så kände jag mig för första gången som en riktig storebror och en normal människa, jag fick en chans att vara barn på nytt. Det var som att tiden aldrig sprungit iväg ifrån oss, vi var som alla andra syskon och den känslan kommer jag aldrig att glömma. Det var den bästa dagen jag någonsin haft i mitt liv.

Jag fick också chansen att få vara med om en annan fantastisk sak och få en ny häftig insikt i mitt liv. Jag såg en man i 40 års åldern som kom snabbt gående mot mig och Bufff-personalen med ett nervöst ansiktsuttryck. Han kommer fram och kramar om personalen och berättar att han snart ska mucka (friges) och att han fått permission för att gå på Gröna Lund med sin son. Lyckan som man såg i mannens ansikte när han pratade om sin son går inte att köpa för pengar tror jag. Det påminde mig en del om mitt förflutna men även att jag inte är ensam om att behöva hjälp med att lappa ihop relationer till familjen. Fan solen kanske skiner igen någon dag, de ser verkligen att gå åt rätt håll för det.

Text: Fa

Tankar om Morsdagen

 

Morsdag är inte en dag fylld med kärlek för alla. För dom som levt ett liv utan att ha sin mamma närvarande blir denna dag fylld med ensamma tankar, otillräcklighet och ilska. För varför fanns hon inte där för mig när jag behövde henne som mest?

”Grattis på morsdag världens bästa mamma”. Att läsa den texten på folks bilder idag får mig att känna så blandade känslor. Jag blir glad för deras skull, samtidigt som det gör så jävla ont. För jag har ingen mamma att gratta. Ingen mamma att tacka för allt hon gjort för mig. Morsdag är en av de jobbigaste dagarna på året, tillsammans med ens födelsedag, julafton och de gångerna man lyckas med något. För hon finns inte där som alla andras mammor. Jag får ingen klapp på axeln, inget samtal där hon sjunger ”Ja må hon leva”.

Det är SÅ många gånger jag hulkgråtit mig igenom en film där en mamma är närvarande. Eller gråtit till att kompisars mammor hämtat dem ifrån träningen. För många kanske det är en självklarhet att bli hämtad, men jag får vara glad om jag ens får ett samtal av min mamma någon gång på året där hon faktiskt är intresserad av mig och mitt liv. Hur jag har de, där inte allting handlar om henne. För jag har aldrig haft det så, så som det ska vara. Jag har inte fått den självklara kärleken ifrån min mamma och därför har jag ingen kärlek att ge idag på Morsdag. Utan det enda jag känner är en överjävligt besvikelse och otillräcklighet.

Så till alla er som har en mamma, krama om henne ifrån mig idag. Tacka henne för alla gånger hon ens frågat hur din dag har varit, för alla barn får inte den omtanken. 

Text: Marie

Känslor!

 

 

Min allra största dröm är att en dag få stå på scenen mitt framför massa olika personer och berätta hur det är att leva upp med alkohol, bråk och människor som sviker en på olika sätt. Jag tänker uppfylla den drömmen för jag vet att jag kan om jag bara vill, allt går om man bara vill och det är aldrig försent.

Känslor är något som både kan vara härligt men även jobbigt och det är oftast något man inte kan kontrollera eller styra över. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag lärt mig hur andra fungerar, men framförallt hur jag fungerar och det är något jag har fått jobba mycket med.

Jag är född med en extra känslighet och jag känner allting så himla mycket starkare; både glädjen, sorgen och ilskan, och det ställer ibland till problem. Min impuls gör att om jag får en känsla eller tanke så gör jag den för att jag just i stunden känner så. Senare kommer jag på att det inte var så bra och jag ångrar mig.

Mycket handlar nog också om att jag vill bli sedd, för det har jag aldrig blivit under mina 18 år.

Jag har funderat mycket på varför mina känslor svänger så mycket men när jag fick diagnosen borderline lättnade väldigt mycket för mig och gav en förklaring till mitt agerande. Mitt självförtroende är på botten och jag tar väldigt många saker personligt. Jag har svårt att släppa in någon i mitt liv för jag är så rädd för att bli lämnad.

Känslan av att hela tiden under sin barndom bli sviken av dom som ska vara ens föräldrar, hur ska man då kunna lära sig och lita på andra när ens föräldrar sviker?

Jag är inte glad över det som hänt mig, men jag tror inte jag hade varit samma person utan min upplevelse. Tänk dig att du känner alla känslor dubbelt, du tar allting personligt för att ditt självförtroende är så förstört på grund av allt du upplevt.

Jag vill ändå förmedla att inget är försent och att det går att må bättre, du är aldrig någonsin ensam och det finns rätt hjälp och få!​

Text: Marie

Nu eller aldrig…

Som liten var jag jämt tystlåten och gjorde aldrig en fluga förnär. Jag älskade att hänga med min lillebror Johan, det var jag och han mot världen. Jag hade inte så många vänner då, men hans vänner blev mina. Vi flyttade mycket i vår barndom och hade en förmåga att ofta hamna i förorter. Jag och Johan trivdes med vilka ungar som helst, men hade vi tur hamnade vi med riktiga bråkstakar. Vi höll ihop jag och han, ingen skulle hugga någon av oss i ryggen. Jag minns att när vi fick veckopeng av mamma så köpte vi lika mycket godis. Tro det eller ej men min påse tog alltid slut först! Go´ som han var så delade han alltid med sig! Han var en riktig go´ kille. Han hade lätt att få nya kompisar var vi än bodde. Men för mig var det svårare.

En dag så flyttade vi plötsligt från Stockholm, från det stället där vi hade vuxit upp under flera år. Jag var rätt glad över det eftersom det inte var ett bra område, men det var liksom ändå vårt hem, om ni förstår vad jag menar. Så på´t igen, nya vänner och den här gången blev det Norrköping.

Åh denna stad, nära mormor och morfar, en jättebra skola, jättebra kompisar, visst var det väl några stränga lärare men oj vad jag trivdes! Men det gjorde inte mamma. Eller jag kan inte tänka mig det. H a n var borta mycket, fängelse hit och dit.

Jag kommer ihåg den dagen vi fick hem ett brev från honom. Som om att han aldrig skulle komma tillbaka, men det skulle han, om ett bra tag – några år tror jag det var.

Vi fick en hopvikt, skrynklig lapp där han skrivit en text till mamma och sen på baksidan hade han ritat av sin hand, som barn gör när de är små. Jag har för mig att han brukar göra så, det är liksom hans grej. Jag var så sjukt ledsen, för då gillade jag honom, jag såg inte att han var en dum person, för d e t hade inte börjat än. Kaoset.

Jag tror att det stod något i stil med att han saknar oss och att min lillebror skulle ta hand om mamma och syskonen. Han var mannen i huset nu. Jag grät, farmor var hemma hos oss. Kommer ihåg att hon höll om mig hårt och jag förstod ingenting! Vad hade han gjort egentligen?

Jag visste varför vi flyttade till Norrköping, det var för att min pappa var jagad eller liknande av något gäng han kände. Han var skyldig dom pengar. Men vad var detta med att han hade hamnat i fängelse? Han måste ha gjort något dumt. Jag trodde han var en god person, även om han var lite läskig och man inte vågade prata med honom…

Jag har lite svårt att minnas när allt har hänt men jag vet vad som har hänt. Jag har sett mycket och man känner det på sig när något inte stämmer….

… Jo, i Norrköping då. Minns att min lillebror Ivar fyllde år. Min gammelmormor ringde upp och skulle gratta, men h a n hade sådana problem med dem. Jag fattar inte varför. Jag tror det handlade om att han trodde att de var rasister och han ville väl låna pengar, att de skulle stå för borgen på olika saker, bilar t.ex, tror jag. Så de var väl rätt trötta på honom. De pratade i telefonen och han hade kommit ut ur fängelset och han hade blivit totalt helt galen alltså.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag minns en telefonsladd som han hade virat runt mammas hals. Otäckt va? Vänta det kommer mer! Jag satt i sängen i rummet som jag delade med min syster. Hon sov som en stock. Jag vaknar upp när någon skriker och bråkar. Min mammas röst lät så väl, men sen tystnade det. Han höll för hennes mun. Det lät inte bra alltså, jag kunde inte somna, vågade inte gå ut. Först trodde jag att jag drömde. Men sen så hör jag dörren smälla till. Och sen öppnas dörren till vårt rum. Han kommer in och säger: ”Jag vet att du är vaken.” Jag andas tungt, hjärtat pumpar och jag är så rädd och sen säger han något i stil med: ”Mamma skulle bara ut en promenad hon kommer tillbaka snart.” Det var natt men höll på att ljusna. Jag tror inte jag sov en blund därefter, jag gick upp försiktigt och in i hans och mammas rum. Där låg han och typ läste, tror jag. Jag frågade vart mamma var, då sa han jag vet inte ska vi gå och leta, typ. Så då gjorde vi det och det var lite läskigt för att hon stod där ute och när hon kom hem så var det jättelugnt. Och min pappa låtsades som att inget hade hänt. Men så här var det jämt, han försökte få det låta som att hon var helgalen, psykiskt störd eller någonting.

Och så en dag var allt igen nog för pappa. Han orkade inte med min mormor och annat, så vi bara drog från Norrköping. Skolan hade slutat och vi åkte alla i bilen. Först skulle mamma inte följa med sen så gjorde hon det. Jag såg mina killkompisar när jag satt i bilen, från den bästa skolan, och de fattade ingenting. Vart skulle jag, skolkade jag?

Så vi drog igen, den här gången till Västerås. Som vanligt var det bra i början. Jag gick i skolan men jag trivdes inte. Där bodde vi nära farmor och farfar istället.

Men så försvann min pappa igen. Det var min födelsedag och det knackade på dörren. Hårda bankar. Pappa går fram till dörren och tittar in i kikhålet och det är svart. De täckte för kikhålet, sen ringer det i telefonen. Det var civilklädda poliser som stod utanför, de sa att pappa ska ut. Pappa öppnade dörren och de kom in. De ryckte tag i pappa och höll fast honom. Han skulle tillbaka i fängelset på min födelsedag.

Han blev galen när han var i fängelset för han hade ingen aning om vad mamma gjorde. Ett tag kom han hem och fick gå i fotboja och det var världens diskussioner och han bråkade som allra mest. Men efter fotbojan började han slåss och sparka och allt möjligt. Det tog aldrig slut. Sedan kom den där natten när vi rymde….

Vi flydde, och efter den kvällen hade jag ingen pappa längre. Han fanns inte i mitt hjärta längre. Jag förlorade även alla kompisar, lärare. kusiner, farmor, farfar, farbröder. Men mest av allt sa jag hejdå till lilla mig. Jag blev en annan, självständigare människa och jag försöker bygga upp min tillit till människor igen.

Text: Anna

 

 

Dubbla känslor

Många barn tar sina föräldrar för givet och kan bli sura om dom t.ex. inte får skjuts. Många kan plötsligt lägga på i örat och vräka ur sig vad som helst om dom inte får som dom vill.

Sånt gör mig arg, ledsen och besviken. Ja, jag vet att det är deras problem och inget jag ska lägga mig i, men för mig gör det extra ont. För jag pratar nästan aldrig med min mamma och träffar henne ytterst sällan. Det skulle aldrig falla mig in att kalla min mamma för något hur illa hon än betett sig emot mig.

Jag kan inte tala för alla för jag vet att alla känner olika och det har de rätt till, men JAG älskar min mamma oavsett vad! Däremot hatar jag det hon gjort men det är två helt olika saker. För hur mycket hon än svikit mig kan jag inte komma ifrån att hon faktiskt är min biologiska mamma.

Jag får ofta frågan ”Hur kan du älska din mamma, varför träffar du henne ens, skit i henne!” Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i den sitsen för inte ens jag som är i den sitsen vet vad jag ska göra ibland, man känner så dubbla känslor.

Alla skolavslutningar där allas mammor har kommit förutom min. Alla födelsedagar jag fått fira utan min mamma, alla saker jag fått upplevt som min mamma inte ens är medveten om…

Ibland kan jag bli ledsen för att en kompis har världens goaste och omtänksammaste mamma som gör allt för sitt barn. Det borde vara en självklarhet för ALLA som skaffar barn…

Det gör ont men man lär sig att leva med det. Vissa dagar vill jag bara skrika för jag saknar henne och vissa dagar går hur bra som helst och jag tänker bara ”Fuck it, det är hennes misstag”. Att förlåta en person som sårat en är svårt och det tar så mycket mer än bara någon dag, vecka, månad eller kanske till och med år.

Eller så förlåter man aldrig. Det är konstigt hur man kan vara så beroende av ens förälder medans den kan vara frånvarande? Jag älskar min mamma och det kommer jag alltid att göra.

Text: Marie

Om mamma och mig. ​Om saknad, förväntan, besvikelser och insikter.

Under sommaren 2015 hade vår kontakt precis börjat blivit ”bättre”.

Jag började vara hos dig även fast jag inte gillade det.

Men jag gjorde det endast för din skull mamma, och för att få träffa dig!
Vi hade börjat prata lite mer, vi sågs lite mer och jag var så lycklig.
Men jag vågade ändå inte hoppas för mycket för jag vet känslan av att bli besviken gång på gång.

På ett sätt var det fortfarande jobbigt att umgås med dig för det påminner mig om så mycket som jag vill glömma.

Vid denna tid var också morfar som allra sämst och det var väl ”tack vare” det som vi fick en bättre kontakt, för vi var och hälsade på honom på sjukhuset.

Men jag hade så fel om att det skulle bli bra mellan oss! Ännu en gång skulle din man utsatta mig för ett övergrepp och återigen valde du honom.

Där förstördes det vi sakta hade försökt bygga upp. Hur kan en annan människa och alkohol och droger vara starkare än kärleken till sitt barn?

Nu pratar vi aldrig längre och ses aldrig.

Det gör ont men jag har börjat inse att en annan person som förstört mitt liv är viktigare för dig än ditt barn. Det är för mig obegripligt.

Jag kommer alltid sakna en kvinnlig förebild för hur ont det än gör att erkänna och hur mycket du än nekar mamma, så har du inte varit närvarade i mitt liv på så många år.

Text: Marie

Jag tittar mig själv i spegeln…

Jag tittar mig själv i spegeln och undrar vad jag e´

Det enda jag ser är en kille med komplex ptsd.

Traumatisk uppväxt med hot våld och missbruk

När jag ser en barnfamilj gående i parken fan vad jag blir avundsjuk.

Min bror han blev bam bam och somna i en gränd

Att ungdomar blir klippta verka´ en ny trend.

Min pappa han fick kåken medan jag lärde mig att cykla

hos den nya familjen med min nya syrra.

Jag är 19 år gammal och ger kärleken till Bufff

Riktigt mysigt ställe där jag slipper spela tuff.

Jag är inte stentuff har tatt ett tag att inse

Jag är bara en kille med komplex ptsd.

Text: Ferre