Om du någon gång skulle få ett brev så skulle du få det här.

Detta är till min pappa. Om du någon gång skulle få ett brev så skulle du få det här.

Om du bara visste vad du har missat. Vi lever fritt nu, vi skapar vår egen framtid och gör roliga saker tillsammans. Vi tar hand om varandra och respekterar varann. Så, är du ensam är det något du får leva med, kanske resten av ditt liv. Det hänger på oss. För vi bestämmer över våra liv nu, inte du. Vi kan inte tänka på dig längre. Vi har ingen skuld att ta på oss. Vi kan inte skylla på mamma att hon inte lyssnade tillräckligt noga, att hon inte gjorde exakt som du ville. För när hon gjorde det så fanns det alltid något annat fel som du hittade på. Något hon fick ta skit för.

Medan du var ute och gjorde vad du nu än höll på med, satt vi hemma och var livrädda att mamma skulle dö. Jag var livrädd. Att stanna kvar. Dina barn och kvinnan du slog, vilket hon inte förtjänade.

Din familj gick ut genom dörren, dörren där det hände sjuka saker bakom. Saker du inte kunde stå för eller erkänna att det var fel. Den dörren gick vi ut genom och kom aldrig tillbaka.

Dörren som du en gång slog igen och vi inte fick komma in, fast det var kallt och vi satt nere i en källare. Vi vågade inte heller komma hem för där stod du och skulle slå till när som helst. Vem gör ens så?

Jag bryr mig inte så mycket längre om det som har hänt, för det är i det förgångna. Jag strävar bara att få min framtid så bra som möjligt. För mig och min familj. För min egen lilla familj jag någon gång ska skaffa. Men jag vill helst inte ha något med dig att göra.

Vi blev skadade för livet. Vi fick svårt att lita på människor. Jag är väldigt känslig som person och väldigt empatisk. Under denna resa har jag tänkt att det du gjort beror på att du själv har varit med om något. Du har en ryggsäck likaväl som jag. Men jag kan fortfarande inte förstå varför och hur man kan skada någon, även om man har haft det tufft.

Jag säger inte att jag förlåter dig. Jag säger inte heller att jag kan släppa in dig i mitt liv och låtsas som ingenting har hänt. Risken är att det kan hända igen. Jag hoppas att du har förändrats, att du har ett bättre liv och att du tar hand om dem du har i ditt liv. Att vi en dag kanske kan ses, men den dagen är väldigt långt ifrån mig. Jag vill inte göra något för din skull, vi måste tänka på oss själva. Det är lika jobbigt om inte ännu jobbigare. Jag hade önskat ha en pappa som man kunde prata med. Men jag har i alla fall insett under denna resa att det inte är mitt fel.

Det gör ont i mig, för jag tror inte att du förstår hur vi känner oss. Att du kanske inte tror att något du sa, något du gjorde var fel. Men sedan den dagen vi försvann ur ditt liv så har det hänt en hel del.

Vår mamma som var helt förstörd har idag blivit starkare, har börjat träna och har ett jobb. Något som hon inte gjorde när hon levde med dig. Dina barn, vissa går i skola, vissa har tagit studenten. Men eftersom du inte är här så ser du inte allt.

Några har börjat jobba och vi har fått uppleva alla möjliga känslor. Inte bara sorg och rädsla, som var de vanligaste känslorna vi hade i det förflutna. Vi har fått känna trygghet och kärlek. Vi har utvecklats som personer. Några har haft det lite tufft i skolan men de kämpar så hårt det bara går.

Men vi kämpar allihopa med en sak: framtiden. Vi tar en dag i taget. Vi känner oss friare nu och vågar uttrycka oss. Vi vågar lita på människor, vi vågar göra saker, utmana oss själva. Vi har varandra. Vi har vår mamma kvar.

Om vi hade varit kvar med dig, så hade nog inte mamma funnits och vi barn hade inte kunnat ens drömma om en trygg framtid.

Förlåt att det är hårda ord, men det är inte vårat fel.

Text: Anna