Nu sitter jag i bilen på väg till pappa, med blandade känslor. Det var exakt 8 månader sen vi träffades sist. Jag är nervös för att träffa honom igen, men varför? Det är ju min pappa. Kan ju inte säga att det är så avslappnande att sitta där med två plitar som lyssnar på allt man säger. Att behöva gå igenom två säkerhetskontroller innan jag äntligen får träffa min pappa.
Nu efter besöket är jag stolt över mig själv att jag gick in själv. Det var otroligt skönt att se pappa och se att han har det bra trots omständigheterna. Det är tufft att sitta där vid varsin ände om bordet och inte ens få ge min egen pappa en kram. Vad hände med dom mänskliga rättigheterna? Jag hatar att han sitter där han sitter. Jag hatar att inte kunna ringa honom när jag mår dåligt. Med mycket tankar som snurrar i mitt huvud är jag ändå glad för vilken relation jag har till min pappa. Det var inte på grund av mig som han begick brotten som han har gjort. Jag är stolt över min pappa för jag ser en helt annan människa idag än vad jag gjorde innan han åkte in. Stolt att han är min pappa, även fast han har valt den krokiga vägen här i livet. Jag har klarat mig otroligt bra. Att min pappa suttit i fängelse under största delen av mitt liv har gjort mig stark, och format mig till den jag är idag…
Skriven av Linnea i skrivargruppen
Bild av: Linnea
Andra sidan murarna 