För sex år sedan hände något oförklarligt, som vände upp-och-ner på hela min tillvaro. Jag kan dock inte förstå att det gått så lång tid, för jag minns det som om det vore igår.
Jag ser fortfarande framför mig, hur jag satt ensam på mitt rum och stirrade in i en vägg, med tårar som brände bakom mina ögonlock. Det dröjde flera veckor innan jag ens åkte förbi den plats där det skedde, utan att börja gråta. Jag var så skör, som om minsta lilla knuff kunde ta kål på mig.
Det känns alltså som om jag fått men för livet, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna passa in i samhället igen. När jag är med vänner, vars föräldrar bor ihop, eller de som klagar på att vara skilsmässobarn, känner jag ofta avundsjuka. Jag skulle själv skattat mig lycklig om mina problem var lättare än vad de är i nuläget eller bara fler förstod min grad av familjeproblem.
Skrivet av Sofia.
Andra sidan murarna 