Jag ser ett evigt mönster, likt sprickor i en fasad. Hur lätt vi skjuter upp saker och hittar ursäkter. Men vad väntar vi på? Vad flyr vi egentligen från? Kan vi inte gå tillbaka till början när allt var så lätt? Då sanningen var likt syre. Något vi livnärde på för att klara av vardagen. När började alla lögner? När började vår fasad att fallera? Det har hunnit gå så långt att mosaiken verkar spegla vår helhet. Tänk om kaoset är en del av oss. Det som håller oss samman och tejpar ihop det som brustit. Likt tornados som emellanåt försöker göra det hemtrevligt i stormens öga.
Text: Sofia
Andra sidan murarna 
Så fin dikt. Tack!