Jag är en kille som är uppväxt i ett dysfunktionellt hem och har pga det suttit inlåst hela min ungdom, eller ja, 7 år av den iallafall. Jag har 5 syskon som jag inte känner pga dessa omständigheter. Min lillebror, som jag nu har börjat träffa igen, har också suttit på olika ungdomsanstalter fast inte lika länge. Relationen till min lillebror kan jag tycka är både jobbig och svår just nu, dels för att jag vill skydda honom från allt ont och för att jag helt plötsligt har någon med samma kött och blod som jag att tänka på. Att vara en förebild är inte alltid det enklaste och speciellt inte för mig då det är min lillebror jag måste vara det för.
Vi går på ett ställe som heter Bufff (Barn och ungdom med förälder eller familjemedlem i fängelse). Där sitter vi oftast och pratar både enskilt med personalen men även tillsammans. Jag brukar titta på min lillebror när vi sitter vid deras köksbord och frågan jag alltid ställer mig är vad fan jag har gjort alla år? Jag har kastar bort 7 år av mitt liv på absolut ingenting när jag istället hade kunnat försöka rädda mina relationer till mina familjemedlemmar.
På Bufff känner jag mig trygg att öppna upp mig och visa sorgen, rädslan och okunskapen jag har om just relationerna till familjen. Det som känns absolut bäst är att allting som vi pratar om stannar där och att jag stegvis vågar släppa in min lillebror allt mer i mitt liv.
Idag ska vi till Grönan med Bufff och 125 andra som också är med eller har varit med om liknande saker som jag o min brorsa. Jag är jättenervös nu när jag sitter på tunnelbanan på väg in. Det är första gången som jag kommer att umgås med min lillebror en hel dag.
……
Nu skriver jag 2 veckor senare efter vårt Gröna Lund besök och reflekterar över hur dagen var. Dagen jag och min lillebror hade på Gröna Lund var fantastisk. Vi åt glass, åkte karuseller och jag fick för första gången någonsin se hur lugnet infann sig i min brors ögon. När vi gick runt där bland alla människor så kände jag mig för första gången som en riktig storebror och en normal människa, jag fick en chans att vara barn på nytt. Det var som att tiden aldrig sprungit iväg ifrån oss, vi var som alla andra syskon och den känslan kommer jag aldrig att glömma. Det var den bästa dagen jag någonsin haft i mitt liv.
Jag fick också chansen att få vara med om en annan fantastisk sak och få en ny häftig insikt i mitt liv. Jag såg en man i 40 års åldern som kom snabbt gående mot mig och Bufff-personalen med ett nervöst ansiktsuttryck. Han kommer fram och kramar om personalen och berättar att han snart ska mucka (friges) och att han fått permission för att gå på Gröna Lund med sin son. Lyckan som man såg i mannens ansikte när han pratade om sin son går inte att köpa för pengar tror jag. Det påminde mig en del om mitt förflutna men även att jag inte är ensam om att behöva hjälp med att lappa ihop relationer till familjen. Fan solen kanske skiner igen någon dag, de ser verkligen att gå åt rätt håll för det.
Text: Fa
Andra sidan murarna 