Dömd av samhället

Det var inte mitt val eller mitt fel att du valde att bli ”kriminell” men är det rätt att jag ska bli dömd för hans handlingar? Ska jag bli stämplad för att min pappa har gjort ett eller flera felsteg. Jag har insett att det var hans liv och hans val, men hade han nått val? Det känns som det är en ond cirkel, kan man ta sig ur denna? Ja, det är den eviga frågan som jag tror att många i fängelset ställer sig. Är det kicken att få ha en pistol i handen som får en att begå brott, eller är det bara ett sätt för kriminella att klara av vardagen. En vardag med en ständig oro, de är beroende av att ha pengar och att ha makten i deras händer. Det är inte bara de som blir dömda som hamnar i fängelset. Utan även vi på utsidan som står kvar blir dömda. Det kan kännas som att även vi hamnar i fängelse, en ond cirkel, en ständig kamp. Att ett barn ska behöva gå igenom ett uppbrott från sin vardag, en vardag som faktiskt var normal. Plötsligt togs du ifrån mig när jag var liten jag förstod inte vad det innebär att sitta i fängelset. Första gången jag var på en anstalt så trodde jag att det var ett hotell, fick dom komma och gå som dom ville? Vi fick ha anstaltslägenhet ibland på helgerna ungefär en helg i månaden. När jag tänker tillbaka på den tiden så inser jag att det betydde otroligt mycket för mig att faktiskt få vara med min pappa en helg i månaden, fredag till söndag eller fredag till lördag. Det kändes som att vi kunde ha en normal pappa och dotterrelation i alla fall för helgen. Som jag minns det så tänkte jag inte på att jag var inlåst i fängelset, visserligen så var jag inte så gammal. Det var två sovrum ett kök en toalett och på en anstalt så var det en utegård. På utegården fanns det en fotboll och gungor. Pappa gungade mig i dom och spelade fotboll med mig. På menyn stod det alltid pommes till middag med fläskfilé och färdigköpt pulverbea. Till lunch så var det penne pasta med creme fraiche, skinka och ärtor. Det var jobbigt för mig att gå och lämna kvar pappa i lägenheten och bara vända ryggen att gå därifrån. Men pappa sa varje gång vi ses snart igen jag älskar dig Linnea. Den tiden har jag förträngt det var jobbigt för mig men samtidigt så var jag så pass liten så jag kunde inte riktigt skilja på fängelset till skillnad från nu…

Skriven av Linnea i Bryggans skrivargrupp.