Dubbla känslor

Många barn tar sina föräldrar för givet och kan bli sura om dom t.ex. inte får skjuts. Många kan plötsligt lägga på i örat och vräka ur sig vad som helst om dom inte får som dom vill.
Sånt gör mig arg, ledsen och besviken. Ja, jag vet att det är deras problem och inget jag ska lägga mig i, men för mig gör det extra ont. För jag pratar nästan aldrig med min mamma och träffar henne ytterst sällan. Det skulle aldrig falla mig in att kalla min mamma för något hur illa hon än betett sig emot mig.
Jag kan inte tala för alla för jag vet att alla känner olika och det har de rätt till, men JAG älskar min mamma oavsett vad! Däremot hatar jag det hon gjort men det är två helt olika saker. För hur mycket hon än svikit mig kan jag inte komma ifrån att hon faktiskt är min biologiska mamma.
Jag får ofta frågan ”Hur kan du älska din mamma, varför träffar du henne ens, skit i henne!” Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i den sitsen för inte ens jag som är i den sitsen vet vad jag ska göra ibland, man känner så dubbla känslor.
Alla skolavslutningar där allas mammor har kommit förutom min. Alla födelsedagar jag fått fira utan min mamma, alla saker jag fått upplevt som min mamma inte ens är medveten om…
Ibland kan jag bli ledsen för att en kompis har världens goaste och omtänksammaste mamma som gör allt för sitt barn. Det borde vara en självklarhet för ALLA som skaffar barn…
Det gör ont men man lär sig att leva med det. Vissa dagar vill jag bara skrika för jag saknar henne och vissa dagar går hur bra som helst och jag tänker bara ”Fuck it, det är hennes misstag”. Att förlåta en person som sårat en är svårt och det tar så mycket mer än bara någon dag, vecka, månad eller kanske till och med år.
Eller så förlåter man aldrig. Det är konstigt hur man kan vara så beroende av ens förälder medans den kan vara frånvarande? Jag älskar min mamma och det kommer jag alltid att göra.
Text: Marie
Annonser

Om mamma och mig. ​Om saknad, förväntan, besvikelser och insikter.

Under sommaren 2015 hade vår kontakt precis börjat blivit ”bättre”.
Jag började vara hos dig även fast jag inte gillade det.
Men jag gjorde det endast för din skull mamma, och för att få träffa dig!
Vi hade börjat prata lite mer, vi sågs lite mer och jag var så lycklig.
Men jag vågade ändå inte hoppas för mycket för jag vet känslan av att bli besviken gång på gång.
På ett sätt var det fortfarande jobbigt att umgås med dig för det påminner mig om så mycket som jag vill glömma.
Vid denna tid var också morfar som allra sämst och det var väl ”tack vare” det som vi fick en bättre kontakt, för vi var och hälsade på honom på sjukhuset.
Men jag hade så fel om att det skulle bli bra mellan oss! Ännu en gång skulle din man utsatta mig för ett övergrepp och återigen valde du honom.
Där förstördes det vi sakta hade försökt bygga upp. Hur kan en annan människa och alkohol och droger vara starkare än kärleken till sitt barn?
Nu pratar vi aldrig längre och ses aldrig.
Det gör ont men jag har börjat inse att en annan person som förstört mitt liv är viktigare för dig än ditt barn. Det är för mig obegripligt.
Jag kommer alltid sakna en kvinnlig förebild för hur ont det än gör att erkänna och hur mycket du än nekar mamma, så har du inte varit närvarade i mitt liv på så många år.
Text: Marie

Jag tittar mig själv i spegeln…

Jag tittar mig själv i spegeln och undrar vad jag e´

Det enda jag ser är en kille med komplex ptsd.

Traumatisk uppväxt med hot våld och missbruk

När jag ser en barnfamilj gående i parken fan vad jag blir avundsjuk.

Min bror han blev bam bam och somna i en gränd

Att ungdomar blir klippta verka´ en ny trend.

Min pappa han fick kåken medan jag lärde mig att cykla

hos den nya familjen med min nya syrra.

Jag är 19 år gammal och ger kärleken till Bufff

Riktigt mysigt ställe där jag slipper spela tuff.

Jag är inte stentuff har tatt ett tag att inse

Jag är bara en kille med komplex ptsd.

Text: Ferre

Ny bok! Du jag vi – Om att ha en förälder i fängelse.

Lagom till sommarläsning kom ut en alldeles fantastisk ny bok, skriven av Bufff Stockholms skrivargrupp: DU JAG VI – Om att ha en förälder i fängelse. I boken kan du läsa texter om hur det kan vara att ha en förälder i fängelse. En del av de som skrivit i boken har deltagit i skrivargruppens träffar under en lång tid, och några som inte har haft möjligheten att komma till träffarna har deltagit och skickat in texter via Facebook. Här i bloggen kan du läsa en del av texterna. Boken är gratis för dig som har en familjemedlem inom Kriminalvården, du kan beställa boken från Bufff Stockholm: Tel: 08-501 293 10 E-post: stockholm@bufff.nu

Man kan också beställa boken på nätet, på t.ex. Adlibris, Bokus eller B4PRESS.9789187481543_200x_du-jag-vi-om-att-ha-en-foralder-i-fangelse_haftad

Brev till bloggen!

Vi har fått ett brev till bloggen, så roligt!
Här kan du läsa både brevet och svaret:

Hej!

Jag heter Fanny, är 19 år och går 4:e året på särskolans estetprogram. Jag är född med en CP-skada som gör att jag har svårt att styra min kropp och tala. Jag sitter i rullstol och har assistenter som hjälper mig med tal och vardagssysslor.

För några månader sedan pratade vi om, och såg delar av dokumentären Toto och hans systrar. Dokumentären väckte många tankar hos mig om hur det är att ha en förälder som sitter i fängelse, samt hur man håller kontakten. Vad händer med barnen när mamma/pappa sitter i fängelse? Hur det känns att inte kunna ha nära kontakt med sin pappa/mamma, hur funkar relationer när ens förälder sitter i fängelse? Framtid, lärdomar, erfarenheter mm. är sådant jag skulle vara intresserad av att prata om. Jag är väldigt intresserad av olika människors livsvillkor och har gjort många olika arbeten om barns livsvillkor tidigare.

Finns det någon som skulle vilja svara på mina frågor? Jag har lästbloggen ”Andra sidan murarna”, kanske skulle någon i skrivargruppen vara intresserad av att prata med mig mailledes?

Tilläggas bör också att min assistent och lärare hjälper mig med detta arbete, och således även hjälper till att skriva, läsa och tolka.

Med vänlig hälsning, Fanny

Svar:

Hej Fanny!

Jag minns såväl dagen då min pappa åkte in i fängelse. Det var en dag som skulle förändra både mitt och hans liv, några år framöver. Jag kan knappt sätta fingret på känslan, hur det kändes när allt helt plötsligt blev så begränsat. Det som jag tidigare tagit för givet var inte längre någon självklarhet.

Varje kväll klockan åtta fylldes ett otroligt tomrum i mig, tidigare var det alltid då han brukade ringa mig och fråga hur min dag varit, för vi bodde inte ihop. Men bara den lilla enkla saken att ringa med sin mobiltelefon var något som var omöjligt för pappa, han fick inte ha någon telefon överhuvudtaget i början av sitt straff. Att jag inte kunde ringa honom var en fruktansvärt jobbig känsla.

Jag brukade sällan bry mig när jag fick post, men när jag fick mitt första brev av pappa slog mitt hjärta frivolter. Ibland låg jag och kramade hans brev för det var det närmsta jag kunde komma honom. När de började släppa på hans restriktioner fick han börja ringa mig några gånger i veckan. Saknaden var oerhört stor och de dagar han ringde var jag så himla glad.

Efter ett tag fick han börja ta emot besök, det var aldrig kul att sitta inlåsta i ett litet rum med personal och väldigt lite tid tillsammans, men det var räddningen för vår relation. Varje tillfälle jag fick så var jag hos pappa och hälsade på. Samtalen mellan besöken var det som höll vår relation levande.

Jag skulle vilja säga att den första tiden är väldigt jobbig, men konstigt nog vänjer man sig efter ett tag, vare sig man vill eller inte. Man kan ändå inte göra något annat än att anpassa sig till kriminalvårdens regler för intagna.

Jag slutade aldrig se det där ljuset i slutet av tunneln, jag fortsatte tro och hoppas på pappa. Att försöka få in ett positivt tänkande när något sånt här inträffar är lösningen på situationen.

Med tiden fick han mer friheter och vi fick saker att se fram emot tillsammans. Till slut fick han gå på permissioner och sova borta en gång i månaden ungefär, och till sist hamnade han på en öppnare anstalt där det var generöst med besök.

Min erfarenhet är att aldrig sluta hoppas, att aldrig ge upp.​

Med en vänlig hälsning, Josefin

 

Att alltid undra och inte veta…

Jag är idag en kille i 30-årsåldern och vill nu dela med mig av den vardag som jag har haft under en lång tid. När jag var ca 4 år gammal fick min pappa återfall i sitt missbruk och familjen slets isär. Det blev häftiga diskussioner och en osäkerhet runt familjen, det kändes som om det var mitt fel alltihopa, alla människor runt omkring mig blev irriterade och arga och jag kände mig skyldig på något vis utan att egentligen förstå varför. Det blev skilsmässa året då jag fyllde 5 år och allt blev grått och väldigt suddigt i min vardag. Eftersom min pappa plötsligt inte fanns med oss längre började tankarna och funderingarna komma, jag undrade varför han blivit så konstig och arg, från att vara världens bästa pappa till att bli otrevlig och instängd. Idag kan jag förstå anledningen. När drogerna går i går vettet ut sägs det, och jag kan hålla med. Men när man är 5 år gammal vet man bara inte.

Jag började skolan och kände aldrig att jag hörde hemma där, jag hade en annan bild av världen än de andra barnen. Jag tyckte inte om att synas och ville hellre krypa ner under bänken och försvinna, inte ens säga ”Hej mitt namn är.. ” gick. Det var en ständig osäkerhet och med vem eller hur skulle jag lösa detta, det förstår man ju inte som 6-7 åring, och inte heller mina skolkamrater.

När jag frågade min mamma om var min pappa är, så fick jag oftast ett svar i form av ”han sitter i fängelse”. Ingen visste var eller ville rota mer i detta. När mina vänner undrade var min pappa var så svarade jag olika, det kunde vara ärligt i fängelse, men också lite mer grumliga svar som utomlands eller jag vet inte…

Denna osäkerhet var väldigt jobbig och mycket av min energi gick till att fundera och vara för mig själv, skolan gick inte så bra alltid men jag hängde med iallafall.

Jag har nog aldrig haft en riktig bästis som man kan släppa allt med och dela med sig av mina funderingar till, även om jag hade vänner. När det kommer till lagsporter tycker jag än idag det kan vara jobbigt att ”synas” för mycket och göra fel vore en katastrof. Än värre var det under hela skoltiden, känslan av att inte duga och att känna sig skyldig hela tiden. Jag kan jämföra det med att få ordentligt med skäll för något som du inte har gjort.

Och inte bara dessa känslor utan också en ständig undran om var min pappa är…

På cirka 15 år så hörde jag av min pappa – om jag hade tur – vart tredje år på telefon, och då fick jag olika förklaringar var han befann sig. Allt ifrån utomlands i värmen, vilket han inte ens hade tyckt om tidigare, till olika orter i Sverige. I efterhand kan jag såklart förstå varför han sa så, han satt oftast inlåst på en anstalt någonstans i Sverige av olika skäl. Mycket våld och droger har jag fått reda på. Inte förrän 2006 besökte jag honom på en anstalt som heter Centrumfängelset i Kristianstad, vilket idag ska vara nedlagt pga den omoderna inrättningen vilket grundades 1846. En stängd anstalt som kändes som en urtida fängelseborg man ser på film.

Fortsättning följer…

/ Rufus