Jag tittar mig själv i spegeln…

Jag tittar mig själv i spegeln och undrar vad jag e´

Det enda jag ser är en kille med komplex ptsd.

Traumatisk uppväxt med hot våld och missbruk

När jag ser en barnfamilj gående i parken fan vad jag blir avundsjuk.

Min bror han blev bam bam och somna i en gränd

Att ungdomar blir klippta verka´ en ny trend.

Min pappa han fick kåken medan jag lärde mig att cykla

hos den nya familjen med min nya syrra.

Jag är 19 år gammal och ger kärleken till Bufff

Riktigt mysigt ställe där jag slipper spela tuff.

Jag är inte stentuff har tatt ett tag att inse

Jag är bara en kille med komplex ptsd.

Text: Ferre

Annonser

Ny bok! Du jag vi – Om att ha en förälder i fängelse.

Lagom till sommarläsning kom ut en alldeles fantastisk ny bok, skriven av Bufff Stockholms skrivargrupp: DU JAG VI – Om att ha en förälder i fängelse. I boken kan du läsa texter om hur det kan vara att ha en förälder i fängelse. En del av de som skrivit i boken har deltagit i skrivargruppens träffar under en lång tid, och några som inte har haft möjligheten att komma till träffarna har deltagit och skickat in texter via Facebook. Här i bloggen kan du läsa en del av texterna. Boken är gratis för dig som har en familjemedlem inom Kriminalvården, du kan beställa boken från Bufff Stockholm: Tel: 08-501 293 10 E-post: stockholm@bufff.nu

Man kan också beställa boken på nätet, på t.ex. Adlibris, Bokus eller B4PRESS.9789187481543_200x_du-jag-vi-om-att-ha-en-foralder-i-fangelse_haftad

Brev till bloggen!

Vi har fått ett brev till bloggen, så roligt!
Här kan du läsa både brevet och svaret:

Hej!

Jag heter Fanny, är 19 år och går 4:e året på särskolans estetprogram. Jag är född med en CP-skada som gör att jag har svårt att styra min kropp och tala. Jag sitter i rullstol och har assistenter som hjälper mig med tal och vardagssysslor.

För några månader sedan pratade vi om, och såg delar av dokumentären Toto och hans systrar. Dokumentären väckte många tankar hos mig om hur det är att ha en förälder som sitter i fängelse, samt hur man håller kontakten. Vad händer med barnen när mamma/pappa sitter i fängelse? Hur det känns att inte kunna ha nära kontakt med sin pappa/mamma, hur funkar relationer när ens förälder sitter i fängelse? Framtid, lärdomar, erfarenheter mm. är sådant jag skulle vara intresserad av att prata om. Jag är väldigt intresserad av olika människors livsvillkor och har gjort många olika arbeten om barns livsvillkor tidigare.

Finns det någon som skulle vilja svara på mina frågor? Jag har lästbloggen ”Andra sidan murarna”, kanske skulle någon i skrivargruppen vara intresserad av att prata med mig mailledes?

Tilläggas bör också att min assistent och lärare hjälper mig med detta arbete, och således även hjälper till att skriva, läsa och tolka.

Med vänlig hälsning, Fanny

Svar:

Hej Fanny!

Jag minns såväl dagen då min pappa åkte in i fängelse. Det var en dag som skulle förändra både mitt och hans liv, några år framöver. Jag kan knappt sätta fingret på känslan, hur det kändes när allt helt plötsligt blev så begränsat. Det som jag tidigare tagit för givet var inte längre någon självklarhet.

Varje kväll klockan åtta fylldes ett otroligt tomrum i mig, tidigare var det alltid då han brukade ringa mig och fråga hur min dag varit, för vi bodde inte ihop. Men bara den lilla enkla saken att ringa med sin mobiltelefon var något som var omöjligt för pappa, han fick inte ha någon telefon överhuvudtaget i början av sitt straff. Att jag inte kunde ringa honom var en fruktansvärt jobbig känsla.

Jag brukade sällan bry mig när jag fick post, men när jag fick mitt första brev av pappa slog mitt hjärta frivolter. Ibland låg jag och kramade hans brev för det var det närmsta jag kunde komma honom. När de började släppa på hans restriktioner fick han börja ringa mig några gånger i veckan. Saknaden var oerhört stor och de dagar han ringde var jag så himla glad.

Efter ett tag fick han börja ta emot besök, det var aldrig kul att sitta inlåsta i ett litet rum med personal och väldigt lite tid tillsammans, men det var räddningen för vår relation. Varje tillfälle jag fick så var jag hos pappa och hälsade på. Samtalen mellan besöken var det som höll vår relation levande.

Jag skulle vilja säga att den första tiden är väldigt jobbig, men konstigt nog vänjer man sig efter ett tag, vare sig man vill eller inte. Man kan ändå inte göra något annat än att anpassa sig till kriminalvårdens regler för intagna.

Jag slutade aldrig se det där ljuset i slutet av tunneln, jag fortsatte tro och hoppas på pappa. Att försöka få in ett positivt tänkande när något sånt här inträffar är lösningen på situationen.

Med tiden fick han mer friheter och vi fick saker att se fram emot tillsammans. Till slut fick han gå på permissioner och sova borta en gång i månaden ungefär, och till sist hamnade han på en öppnare anstalt där det var generöst med besök.

Min erfarenhet är att aldrig sluta hoppas, att aldrig ge upp.​

Med en vänlig hälsning, Josefin

 

Att alltid undra och inte veta…

Jag är idag en kille i 30-årsåldern och vill nu dela med mig av den vardag som jag har haft under en lång tid. När jag var ca 4 år gammal fick min pappa återfall i sitt missbruk och familjen slets isär. Det blev häftiga diskussioner och en osäkerhet runt familjen, det kändes som om det var mitt fel alltihopa, alla människor runt omkring mig blev irriterade och arga och jag kände mig skyldig på något vis utan att egentligen förstå varför. Det blev skilsmässa året då jag fyllde 5 år och allt blev grått och väldigt suddigt i min vardag. Eftersom min pappa plötsligt inte fanns med oss längre började tankarna och funderingarna komma, jag undrade varför han blivit så konstig och arg, från att vara världens bästa pappa till att bli otrevlig och instängd. Idag kan jag förstå anledningen. När drogerna går i går vettet ut sägs det, och jag kan hålla med. Men när man är 5 år gammal vet man bara inte.

Jag började skolan och kände aldrig att jag hörde hemma där, jag hade en annan bild av världen än de andra barnen. Jag tyckte inte om att synas och ville hellre krypa ner under bänken och försvinna, inte ens säga ”Hej mitt namn är.. ” gick. Det var en ständig osäkerhet och med vem eller hur skulle jag lösa detta, det förstår man ju inte som 6-7 åring, och inte heller mina skolkamrater.

När jag frågade min mamma om var min pappa är, så fick jag oftast ett svar i form av ”han sitter i fängelse”. Ingen visste var eller ville rota mer i detta. När mina vänner undrade var min pappa var så svarade jag olika, det kunde vara ärligt i fängelse, men också lite mer grumliga svar som utomlands eller jag vet inte…

Denna osäkerhet var väldigt jobbig och mycket av min energi gick till att fundera och vara för mig själv, skolan gick inte så bra alltid men jag hängde med iallafall.

Jag har nog aldrig haft en riktig bästis som man kan släppa allt med och dela med sig av mina funderingar till, även om jag hade vänner. När det kommer till lagsporter tycker jag än idag det kan vara jobbigt att ”synas” för mycket och göra fel vore en katastrof. Än värre var det under hela skoltiden, känslan av att inte duga och att känna sig skyldig hela tiden. Jag kan jämföra det med att få ordentligt med skäll för något som du inte har gjort.

Och inte bara dessa känslor utan också en ständig undran om var min pappa är…

På cirka 15 år så hörde jag av min pappa – om jag hade tur – vart tredje år på telefon, och då fick jag olika förklaringar var han befann sig. Allt ifrån utomlands i värmen, vilket han inte ens hade tyckt om tidigare, till olika orter i Sverige. I efterhand kan jag såklart förstå varför han sa så, han satt oftast inlåst på en anstalt någonstans i Sverige av olika skäl. Mycket våld och droger har jag fått reda på. Inte förrän 2006 besökte jag honom på en anstalt som heter Centrumfängelset i Kristianstad, vilket idag ska vara nedlagt pga den omoderna inrättningen vilket grundades 1846. En stängd anstalt som kändes som en urtida fängelseborg man ser på film.

Fortsättning följer…

/ Rufus

 

Anteckningar från förr

”Gång på gång kände jag mig fylld med ångest inför ett besök eller en permission och efteråt kändes det skit eftersom man var, som så många gånger förr, tvungen att säga hejdå igen. Det är enligt mig den värsta biten, att först må illa inför det och sedan uttala de orden man helst av allt hade sluppit uttala. Man satt i ett litet, trångt och fult besöksrum för att ha ont i magen och må dåligt. Efter en kort visit var man tvungen att med gråten i halsen krama om den stora bjässen och säga hejdå. Efter det gick man åter igen igenom gallergrindarna och förbi vakterna som tittade på en med sorgsna ögon. De tyckte synd om oss.”

”Det är ju en viss övergivenhet man känner, han valde bort mig för att göra något han visste skulle få konsekvenser, han visste vad han gjorde helt enkelt. Det fanns så många obesvarade frågor på det planet som födde både ilska och nedstämdhet. Hur kunde du pappa? Är jag inte värd mer än såhär? Samtidigt som han var extremt manipulativ och fick mig att bortse från det onda han gjort många gånger, så fanns det stunder då jag insåg hur han verkligen valt bort mig. De stunderna var självklart extremt dystra och trots min älskade mamma så fanns där någon som faktiskt vänt mig ryggen, utan att ens kunna stå för det. Någon som sket i mina provresultat, uppträdande på klassens timme och alla skolavslutningar. 12 gånger stod jag där och blickade ut över det enorma havet av stolta föräldrar, sex julavslutningar och sex sommaravslutningar. Besvikelsen var enorm och jag kan fortfarande när jag blickar tillbaka känna smärtan i bröstet och känna det stora hålet i mitt hjärta.”

”Ibland, när jag tänker tillbaka, så planerar jag min stora konfrontation, även om vi haft bråk och skrik, så vill jag bara ställa honom mot väggen. Jag vet hur jag hade inlett den, med att fråga om det verkligen var värt det. Jag vill veta om han kände att han verkligen behövde offra allt här ute för sex år där inne. Känner han inte att han missade något? De flesta föräldrar prioriterar sina barn och skulle inte vilja missa ett enda ögonblick av deras uppväxt. Måhända att han fanns där när jag tog mina första steg, men när jag höll tal i sjätte klass inför alla skolans elever, lärare och alla barnens föräldrar, det missade han, utan en ursäkt ens. Gjorde han någonsin fel enligt honom själv? Grät han någonsin så som jag?”

Text: ”Lilla Sofie”

Tre unga skrivare: Kämpar för dig pappa, gör inget dumt, jag saknar dig!

Idag gästas bloggen av tre unga skrivare som alla har en pappa i fängelse:

ALLA BARN HAR RÄTT.

HEJ!

Jag saknar dig pappa, hoppas att det går bra för dig. Önskar att detta aldrig hänt. Men jag kan inte ändra det som har hänt. Jag kommer ihåg när vi brukade göra saker med varandra, det var så kul att vara med dig och mamma. Jag saknar dig pappa. Ses snart! Familjen är den som håller oss ihop. – Gabriel


KÄMPAR FÖR DIG PAPPA!

Jag har en pappa i fängelse. Det är väldigt jobbigt för mig men för pappa är det mycket jobbigare. För det är tufft där i fängelse. Men han kämpar och hur jag kan hjälpa till är genom att vänta och acceptera. Och i telefon säger jag alltid
I ❤ U.  Text: Lexy


KÄMPA GÖR INGET DUMT! ❤

Det kan vara svårt till en början men man ska inte göra något dumt. Kämpa för din förälder. Tänk på att om du gör något dumt blir det svårare för din förälder. Kämpa över din känsla så blir det lättare för både dig och din förälder! Text: Cleo