Nu eller aldrig…

pexels-photo-299830

Som liten var jag jämt tystlåten och gjorde aldrig en fluga förnär. Jag älskade att hänga med min lillebror Johan, det var jag och han mot världen. Jag hade inte så många vänner då, men hans vänner blev mina. Vi flyttade mycket i vår barndom och hade en förmåga att ofta hamna i förorter. Jag och Johan trivdes med vilka ungar som helst, men hade vi tur hamnade vi med riktiga bråkstakar. Vi höll ihop jag och han, ingen skulle hugga någon av oss i ryggen. Jag minns att när vi fick veckopeng av mamma så köpte vi lika mycket godis. Tro det eller ej men min påse tog alltid slut först! Go´ som han var så delade han alltid med sig! Han var en riktig go´ kille. Han hade lätt att få nya kompisar var vi än bodde. Men för mig var det svårare.

En dag så flyttade vi plötsligt från Stockholm, från det stället där vi hade vuxit upp under flera år. Jag var rätt glad över det eftersom det inte var ett bra område, men det var liksom ändå vårt hem, om ni förstår vad jag menar. Så på´t igen, nya vänner och den här gången blev det Norrköping.

Åh denna stad, nära mormor och morfar, en jättebra skola, jättebra kompisar, visst var det väl några stränga lärare men oj vad jag trivdes! Men det gjorde inte mamma. Eller jag kan inte tänka mig det. H a n var borta mycket, fängelse hit och dit.

Jag kommer ihåg den dagen vi fick hem ett brev från honom. Som om att han aldrig skulle komma tillbaka, men det skulle han, om ett bra tag – några år tror jag det var.

Vi fick en hopvikt, skrynklig lapp där han skrivit en text till mamma och sen på baksidan hade han ritat av sin hand, som barn gör när de är små. Jag har för mig att han brukar göra så, det är liksom hans grej. Jag var så sjukt ledsen, för då gillade jag honom, jag såg inte att han var en dum person, för d e t hade inte börjat än. Kaoset.

Jag tror att det stod något i stil med att han saknar oss och att min lillebror skulle ta hand om mamma och syskonen. Han var mannen i huset nu. Jag grät, farmor var hemma hos oss. Kommer ihåg att hon höll om mig hårt och jag förstod ingenting! Vad hade han gjort egentligen?

Jag visste varför vi flyttade till Norrköping, det var för att min pappa var jagad eller liknande av något gäng han kände. Han var skyldig dom pengar. Men vad var detta med att han hade hamnat i fängelse? Han måste ha gjort något dumt. Jag trodde han var en god person, även om han var lite läskig och man inte vågade prata med honom…

Jag har lite svårt att minnas när allt har hänt men jag vet vad som har hänt. Jag har sett mycket och man känner det på sig när något inte stämmer….

… Jo, i Norrköping då. Minns att min lillebror Ivar fyllde år. Min gammelmormor ringde upp och skulle gratta, men h a n hade sådana problem med dem. Jag fattar inte varför. Jag tror det handlade om att han trodde att de var rasister och han ville väl låna pengar, att de skulle stå för borgen på olika saker, bilar t.ex, tror jag. Så de var väl rätt trötta på honom. De pratade i telefonen och han hade kommit ut ur fängelset och han hade blivit totalt helt galen alltså.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag minns en telefonsladd som han hade virat runt mammas hals. Otäckt va? Vänta det kommer mer! Jag satt i sängen i rummet som jag delade med min syster. Hon sov som en stock. Jag vaknar upp när någon skriker och bråkar. Min mammas röst lät så väl, men sen tystnade det. Han höll för hennes mun. Det lät inte bra alltså, jag kunde inte somna, vågade inte gå ut. Först trodde jag att jag drömde. Men sen så hör jag dörren smälla till. Och sen öppnas dörren till vårt rum. Han kommer in och säger: ”Jag vet att du är vaken.” Jag andas tungt, hjärtat pumpar och jag är så rädd och sen säger han något i stil med: ”Mamma skulle bara ut en promenad hon kommer tillbaka snart.” Det var natt men höll på att ljusna. Jag tror inte jag sov en blund därefter, jag gick upp försiktigt och in i hans och mammas rum. Där låg han och typ läste, tror jag. Jag frågade vart mamma var, då sa han jag vet inte ska vi gå och leta, typ. Så då gjorde vi det och det var lite läskigt för att hon stod där ute och när hon kom hem så var det jättelugnt. Och min pappa låtsades som att inget hade hänt. Men så här var det jämt, han försökte få det låta som att hon var helgalen, psykiskt störd eller någonting.

Och så en dag var allt igen nog för pappa. Han orkade inte med min mormor och annat, så vi bara drog från Norrköping. Skolan hade slutat och vi åkte alla i bilen. Först skulle mamma inte följa med sen så gjorde hon det. Jag såg mina killkompisar när jag satt i bilen, från den bästa skolan, och de fattade ingenting. Vart skulle jag, skolkade jag?

Så vi drog igen, den här gången till Västerås. Som vanligt var det bra i början. Jag gick i skolan men jag trivdes inte. Där bodde vi nära farmor och farfar istället.

Men så försvann min pappa igen. Det var min födelsedag och det knackade på dörren. Hårda bankar. Pappa går fram till dörren och tittar in i kikhålet och det är svart. De täckte för kikhålet, sen ringer det i telefonen. Det var civilklädda poliser som stod utanför, de sa att pappa ska ut. Pappa öppnade dörren och de kom in. De ryckte tag i pappa och höll fast honom. Han skulle tillbaka i fängelset på min födelsedag.

Han blev galen när han var i fängelset för han hade ingen aning om vad mamma gjorde. Ett tag kom han hem och fick gå i fotboja och det var världens diskussioner och han bråkade som allra mest. Men efter fotbojan började han slåss och sparka och allt möjligt. Det tog aldrig slut. Sedan kom den där natten när vi rymde….

Vi flydde, och efter den kvällen hade jag ingen pappa längre. Han fanns inte i mitt hjärta längre. Jag förlorade även alla kompisar, lärare. kusiner, farmor, farfar, farbröder. Men mest av allt sa jag hejdå till lilla mig. Jag blev en annan, självständigare människa och jag försöker bygga upp min tillit till människor igen.

Text: Anna

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s