Många barn tar sina föräldrar för givet och kan bli sura om dom t.ex. inte får skjuts. Många kan plötsligt lägga på i örat och vräka ur sig vad som helst om dom inte får som dom vill.
Sånt gör mig arg, ledsen och besviken. Ja, jag vet att det är deras problem och inget jag ska lägga mig i, men för mig gör det extra ont. För jag pratar nästan aldrig med min mamma och träffar henne ytterst sällan. Det skulle aldrig falla mig in att kalla min mamma för något hur illa hon än betett sig emot mig.
Jag kan inte tala för alla för jag vet att alla känner olika och det har de rätt till, men JAG älskar min mamma oavsett vad! Däremot hatar jag det hon gjort men det är två helt olika saker. För hur mycket hon än svikit mig kan jag inte komma ifrån att hon faktiskt är min biologiska mamma.
Jag får ofta frågan ”Hur kan du älska din mamma, varför träffar du henne ens, skit i henne!” Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i den sitsen för inte ens jag som är i den sitsen vet vad jag ska göra ibland, man känner så dubbla känslor.
Alla skolavslutningar där allas mammor har kommit förutom min. Alla födelsedagar jag fått fira utan min mamma, alla saker jag fått upplevt som min mamma inte ens är medveten om…
Ibland kan jag bli ledsen för att en kompis har världens goaste och omtänksammaste mamma som gör allt för sitt barn. Det borde vara en självklarhet för ALLA som skaffar barn…
Det gör ont men man lär sig att leva med det. Vissa dagar vill jag bara skrika för jag saknar henne och vissa dagar går hur bra som helst och jag tänker bara ”Fuck it, det är hennes misstag”. Att förlåta en person som sårat en är svårt och det tar så mycket mer än bara någon dag, vecka, månad eller kanske till och med år.
Eller så förlåter man aldrig. Det är konstigt hur man kan vara så beroende av ens förälder medans den kan vara frånvarande? Jag älskar min mamma och det kommer jag alltid att göra.
Text: Marie
Andra sidan murarna 