Under sommaren 2015 hade vår kontakt precis börjat blivit ”bättre”.
Jag började vara hos dig även fast jag inte gillade det.
Men jag gjorde det endast för din skull mamma, och för att få träffa dig!
Vi hade börjat prata lite mer, vi sågs lite mer och jag var så lycklig.
Men jag vågade ändå inte hoppas för mycket för jag vet känslan av att bli besviken gång på gång.
Vi hade börjat prata lite mer, vi sågs lite mer och jag var så lycklig.
Men jag vågade ändå inte hoppas för mycket för jag vet känslan av att bli besviken gång på gång.
På ett sätt var det fortfarande jobbigt att umgås med dig för det påminner mig om så mycket som jag vill glömma.
Vid denna tid var också morfar som allra sämst och det var väl ”tack vare” det som vi fick en bättre kontakt, för vi var och hälsade på honom på sjukhuset.
Men jag hade så fel om att det skulle bli bra mellan oss! Ännu en gång skulle din man utsatta mig för ett övergrepp och återigen valde du honom.
Där förstördes det vi sakta hade försökt bygga upp. Hur kan en annan människa och alkohol och droger vara starkare än kärleken till sitt barn?
Nu pratar vi aldrig längre och ses aldrig.
Det gör ont men jag har börjat inse att en annan person som förstört mitt liv är viktigare för dig än ditt barn. Det är för mig obegripligt.
Jag kommer alltid sakna en kvinnlig förebild för hur ont det än gör att erkänna och hur mycket du än nekar mamma, så har du inte varit närvarade i mitt liv på så många år.
Text: Marie
Andra sidan murarna 