Vi har fått ett brev till bloggen, så roligt!
Här kan du läsa både brevet och svaret:
Hej!
Jag heter Fanny, är 19 år och går 4:e året på särskolans estetprogram. Jag är född med en CP-skada som gör att jag har svårt att styra min kropp och tala. Jag sitter i rullstol och har assistenter som hjälper mig med tal och vardagssysslor.
För några månader sedan pratade vi om, och såg delar av dokumentären Toto och hans systrar. Dokumentären väckte många tankar hos mig om hur det är att ha en förälder som sitter i fängelse, samt hur man håller kontakten. Vad händer med barnen när mamma/pappa sitter i fängelse? Hur det känns att inte kunna ha nära kontakt med sin pappa/mamma, hur funkar relationer när ens förälder sitter i fängelse? Framtid, lärdomar, erfarenheter mm. är sådant jag skulle vara intresserad av att prata om. Jag är väldigt intresserad av olika människors livsvillkor och har gjort många olika arbeten om barns livsvillkor tidigare.
Finns det någon som skulle vilja svara på mina frågor? Jag har lästbloggen ”Andra sidan murarna”, kanske skulle någon i skrivargruppen vara intresserad av att prata med mig mailledes?
Tilläggas bör också att min assistent och lärare hjälper mig med detta arbete, och således även hjälper till att skriva, läsa och tolka.
Med vänlig hälsning, Fanny
Svar:
Hej Fanny!
Jag minns såväl dagen då min pappa åkte in i fängelse. Det var en dag som skulle förändra både mitt och hans liv, några år framöver. Jag kan knappt sätta fingret på känslan, hur det kändes när allt helt plötsligt blev så begränsat. Det som jag tidigare tagit för givet var inte längre någon självklarhet.
Varje kväll klockan åtta fylldes ett otroligt tomrum i mig, tidigare var det alltid då han brukade ringa mig och fråga hur min dag varit, för vi bodde inte ihop. Men bara den lilla enkla saken att ringa med sin mobiltelefon var något som var omöjligt för pappa, han fick inte ha någon telefon överhuvudtaget i början av sitt straff. Att jag inte kunde ringa honom var en fruktansvärt jobbig känsla.
Jag brukade sällan bry mig när jag fick post, men när jag fick mitt första brev av pappa slog mitt hjärta frivolter. Ibland låg jag och kramade hans brev för det var det närmsta jag kunde komma honom. När de började släppa på hans restriktioner fick han börja ringa mig några gånger i veckan. Saknaden var oerhört stor och de dagar han ringde var jag så himla glad.
Efter ett tag fick han börja ta emot besök, det var aldrig kul att sitta inlåsta i ett litet rum med personal och väldigt lite tid tillsammans, men det var räddningen för vår relation. Varje tillfälle jag fick så var jag hos pappa och hälsade på. Samtalen mellan besöken var det som höll vår relation levande.
Jag skulle vilja säga att den första tiden är väldigt jobbig, men konstigt nog vänjer man sig efter ett tag, vare sig man vill eller inte. Man kan ändå inte göra något annat än att anpassa sig till kriminalvårdens regler för intagna.
Jag slutade aldrig se det där ljuset i slutet av tunneln, jag fortsatte tro och hoppas på pappa. Att försöka få in ett positivt tänkande när något sånt här inträffar är lösningen på situationen.
Med tiden fick han mer friheter och vi fick saker att se fram emot tillsammans. Till slut fick han gå på permissioner och sova borta en gång i månaden ungefär, och till sist hamnade han på en öppnare anstalt där det var generöst med besök.
Min erfarenhet är att aldrig sluta hoppas, att aldrig ge upp.
Med en vänlig hälsning, Josefin
Andra sidan murarna 