Jag är idag en kille i 30-årsåldern och vill nu dela med mig av den vardag som jag har haft under en lång tid. När jag var ca 4 år gammal fick min pappa återfall i sitt missbruk och familjen slets isär. Det blev häftiga diskussioner och en osäkerhet runt familjen, det kändes som om det var mitt fel alltihopa, alla människor runt omkring mig blev irriterade och arga och jag kände mig skyldig på något vis utan att egentligen förstå varför. Det blev skilsmässa året då jag fyllde 5 år och allt blev grått och väldigt suddigt i min vardag. Eftersom min pappa plötsligt inte fanns med oss längre började tankarna och funderingarna komma, jag undrade varför han blivit så konstig och arg, från att vara världens bästa pappa till att bli otrevlig och instängd. Idag kan jag förstå anledningen. När drogerna går i går vettet ut sägs det, och jag kan hålla med. Men när man är 5 år gammal vet man bara inte.

Jag började skolan och kände aldrig att jag hörde hemma där, jag hade en annan bild av världen än de andra barnen. Jag tyckte inte om att synas och ville hellre krypa ner under bänken och försvinna, inte ens säga ”Hej mitt namn är.. ” gick. Det var en ständig osäkerhet och med vem eller hur skulle jag lösa detta, det förstår man ju inte som 6-7 åring, och inte heller mina skolkamrater.

När jag frågade min mamma om var min pappa är, så fick jag oftast ett svar i form av ”han sitter i fängelse”. Ingen visste var eller ville rota mer i detta. När mina vänner undrade var min pappa var så svarade jag olika, det kunde vara ärligt i fängelse, men också lite mer grumliga svar som utomlands eller jag vet inte…

Denna osäkerhet var väldigt jobbig och mycket av min energi gick till att fundera och vara för mig själv, skolan gick inte så bra alltid men jag hängde med iallafall.

Jag har nog aldrig haft en riktig bästis som man kan släppa allt med och dela med sig av mina funderingar till, även om jag hade vänner. När det kommer till lagsporter tycker jag än idag det kan vara jobbigt att ”synas” för mycket och göra fel vore en katastrof. Än värre var det under hela skoltiden, känslan av att inte duga och att känna sig skyldig hela tiden. Jag kan jämföra det med att få ordentligt med skäll för något som du inte har gjort.

Och inte bara dessa känslor utan också en ständig undran om var min pappa är…

På cirka 15 år så hörde jag av min pappa – om jag hade tur – vart tredje år på telefon, och då fick jag olika förklaringar var han befann sig. Allt ifrån utomlands i värmen, vilket han inte ens hade tyckt om tidigare, till olika orter i Sverige. I efterhand kan jag såklart förstå varför han sa så, han satt oftast inlåst på en anstalt någonstans i Sverige av olika skäl. Mycket våld och droger har jag fått reda på. Inte förrän 2006 besökte jag honom på en anstalt som heter Centrumfängelset i Kristianstad, vilket idag ska vara nedlagt pga den omoderna inrättningen vilket grundades 1846. En stängd anstalt som kändes som en urtida fängelseborg man ser på film.

Fortsättning följer…

/ Rufus

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s