”Gång på gång kände jag mig fylld med ångest inför ett besök eller en permission och efteråt kändes det skit eftersom man var, som så många gånger förr, tvungen att säga hejdå igen. Det är enligt mig den värsta biten, att först må illa inför det och sedan uttala de orden man helst av allt hade sluppit uttala. Man satt i ett litet, trångt och fult besöksrum för att ha ont i magen och må dåligt. Efter en kort visit var man tvungen att med gråten i halsen krama om den stora bjässen och säga hejdå. Efter det gick man åter igen igenom gallergrindarna och förbi vakterna som tittade på en med sorgsna ögon. De tyckte synd om oss.”

”Det är ju en viss övergivenhet man känner, han valde bort mig för att göra något han visste skulle få konsekvenser, han visste vad han gjorde helt enkelt. Det fanns så många obesvarade frågor på det planet som födde både ilska och nedstämdhet. Hur kunde du pappa? Är jag inte värd mer än såhär? Samtidigt som han var extremt manipulativ och fick mig att bortse från det onda han gjort många gånger, så fanns det stunder då jag insåg hur han verkligen valt bort mig. De stunderna var självklart extremt dystra och trots min älskade mamma så fanns där någon som faktiskt vänt mig ryggen, utan att ens kunna stå för det. Någon som sket i mina provresultat, uppträdande på klassens timme och alla skolavslutningar. 12 gånger stod jag där och blickade ut över det enorma havet av stolta föräldrar, sex julavslutningar och sex sommaravslutningar. Besvikelsen var enorm och jag kan fortfarande när jag blickar tillbaka känna smärtan i bröstet och känna det stora hålet i mitt hjärta.”

”Ibland, när jag tänker tillbaka, så planerar jag min stora konfrontation, även om vi haft bråk och skrik, så vill jag bara ställa honom mot väggen. Jag vet hur jag hade inlett den, med att fråga om det verkligen var värt det. Jag vill veta om han kände att han verkligen behövde offra allt här ute för sex år där inne. Känner han inte att han missade något? De flesta föräldrar prioriterar sina barn och skulle inte vilja missa ett enda ögonblick av deras uppväxt. Måhända att han fanns där när jag tog mina första steg, men när jag höll tal i sjätte klass inför alla skolans elever, lärare och alla barnens föräldrar, det missade han, utan en ursäkt ens. Gjorde han någonsin fel enligt honom själv? Grät han någonsin så som jag?”

Text: ”Lilla Sofie”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s