Jag känner inte igen mig själv, vem är jag?
Fast jag är ju precis det här som är idag.
Resultatet av en strid. Jag har slagits för länge utan någon vän. Nu slåss jag mot mig själv istället, för stunden är det lättare än att ta upp kampen igen.
Jag ger ju aldrig upp, jag är duktig, klok och smart.
Nu tappar jag helt plötsligt masken, allting blir så uppenbart.
Frågorna jag ställer mig är alldeles för många, när orken tagit slut och nätterna blivit för långa.
Jag ligger allt oftare paralyserad i mitt egna lilla fort, hur laddar man batterierna som helt tappats bort?
Jag är så van att säga ja och skäms om jag säger nej, hur ska gränssättning ens funka för mig?
Mina rädslor styr varenda steg som jag tar, men många gånger så blir jag istället bara kvar.
Samma mönster och samma karusell, det är kanske därför jag ber dig stanna kvar ikväll.
Det spelar ingen roll att du ser mig som ett stycke kött, så länge du påstår att jag är den vackraste du någonsin mött.
Och med destruktivitet som mitt sanna mellannamn, så kvittar det nästan helt om det är din eller hans famn.
Helst av allt så vill jag nog bara bli hel, men hur ska det gå till när allt jag gör bara blir fel.
Det växte någonting inuti mig, så levande och rart, och som så mycket annat ångrar jag att det inte fick sluta underbart.
Pressen att vara alla till lags och tillfredsställa, att hjälpa andra och aldrig någonsin själv gnälla.
Allt det här har verkligen knäckt mig mitt itu och det finns ingen annan som kan rädda mig, inte ens du.
”Hon är rädd för att vara ensam”, det är det alla tror, men vem tror de tröstade mig när jag tog hand om min bror?
Eller då när hela stan vände mig ryggen och drog, det va ju när JAG äntligen lämnade för att jag hade fått nog.
”Han som är så trevlig kan väl inte slå”, det var som att jag inte ens efteråt själv ville förstå.
Men allt började egentligen långt innan mitt ex, det var nog redan när jag var runt fem eller sex.
Vi kunde sitta i hallen i timmar med overallerna på, mamma bakade kanelbullar och vi somnade så.
Han dök inte upp denna gång heller, men som liten flicka finns det inga ultimatum som man ställer.
Plötsligt så blev det bara helt helt tyst, många månader gick förbi utan ett endaste knyst.
En kort artikel fick jag läsa själv i tidningen, som förändrade allt som kom att hända sen.
Guldstjärnor i skolan och ordförande och allt, men när du kom ut igen så blev det återigen kallt.
Det har aldrig spelat någon roll vad jag än gör, när kriminaliteten, våldet och drogerna är det som förför.
Beröm och åter beröm har egentligen bara stjälpt, nu är det nog ändå dags för mig att bli hjälpt.
Text: ”Lilla Sofie”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s