Jag känner en stark ångest och skam; känslor som jag inte förstår varför de existerar inom mig. Det var fortfarande du, och inte jag, som flippade ur och vände upp-och-ner på allas liv.
Samtidigt tar jag på mig en stor del av skulden, i och med att vi delar blodsband och trots att du spårat ur så älskar jag dig obeskrivligt mycket.
För jag är, och kommer nog alltid vara pappas lilla flicka, trots att jag inte alltid stolt över den rollen.
Skrivet av Sofia.
Andra sidan murarna 