Jag slöt mina ögon och önskade att allt skulle bli som vanligt när jag öppnade dem igen. Det var trots allt bara falska förhoppningar, för mitt liv skulle aldrig mer bli normalt. Samtidigt undrade jag – vad var egentligen normalt?

Min verklighet byggde ändå på en trasig uppväxt, men framförallt en splittrad familj. Det kändes alltså normalt att ha en mamma, som agerat både mamma och pappa, större delen av mitt liv. Därför kunde jag föreställa mig hur svårt det varit för henne och hur mycket ansvar det inneburit – eftersom att hon själv fått stå för familjens ekonomi.

Min högsta önskan var därmed att ha en pappa som lyssnade, brydde sig och var ett stöd, men samtidigt visste jag att det var för mycket begärt. Min pappa hade aldrig kunnat uttrycka känslor och därför var vår relation väldigt ytlig. Det ledde även till frustrationer, då jag hade så många obesvarade frågor. Samtidigt visste jag inte om jag någonsin skulle få veta när allt gick snett eller ens varför.

Skriven av Sofia i Bryggans skrivargrupp

sad

weheartit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s