Verklighet.

Med hörlurar i öronen och musiken på högvolym, allt för att stänga ute verkligheten som tyvärr idag inte blivit som jag tänkt mig. Länge har jag tänkt på hur sanningen ska komma fram och idag orkade jag inte hålla allt inom mig längre. Mina tankar flyger runt, har jag verkligen sagt det jag hållit inom mig i flera år? Ja, det har jag och inte vid rätt tillfälle. Denna dag som allt skulle bli så bra .. Trodde jag i alla fall. Detta var en period jag faktiskt hade känslan, allt är så bra det kan bli just nu vad ska kunna ta mig till botten? Jo exakt detta. Om jag hade varit vid någon annan plats, eller bara hållit inne mina känslor några timmar till så hade allt kanske blivit bättre, men nu tvekar jag ännu en gång på att berätta sanningen för att återigen försöka få fram det rätta. Jag har det som jag är orolig för ännu en gång framför mig, även fast jag trodde att i kväll kommer allt lösa sig och att de återigen kommer bli lika bra som det var för några år sedan.

Jag kommer alltid älska min pappa, men det betyder inte att jag inte kan vara djupt besviken på honom, och just nu så är detta verkligheten jag lever i. Jag kan tyvärr inte byta kläder gå ut på gatan, ta en buss någonstans och byta bakgrund eller liv, detta är det livet jag har och det ända jag kan och vill göra är att kämpa vidare. För min pappa är en bra person, det tvekar jag inte det minsta på.