Jag kan inte förstå det, det måste vara en dröm. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Är det verkligen sant? Jag saknar en sorg en massa minnen och dom finns kvar inom mig. En obeskrivlig känsla av både kärlek och hat. Jag såg dig som den personen du var för mig, min pappa det där lilla extra. Du är så otroligt nära men ändå så långt borta från mig. Bakom bom och lås, inlåst i en cell. Att leva instängd i en helt annan värld, en värld utanför samhället där lagarna inte längre har någon betydelse. Den sorg och smärta jag känner går inte längre att beskriva, att ha burit på denna i 5 år har format mig till den jag är idag…

Skriven av Linnea i Bryggans skrivargrupp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s